Det blir en väldigt akustiskt spelning med Mattias, Göran och John, och vid den mycket förfestsvänliga tiden 19.00 och det fantastiska entrépriset NOLL kronor!

Lagen kan alltså innebära att när du har slökollat på några YouTube-klipp med nostalgimusik kan du i framtiden få en räkning på bisarrt mycket pengar (om du inte heter Niklas Strömstedt (som btw trots löfte om att aldrig använda skyddat material ändå kan få känna av piskan då hans son, också musiker, inte snålar med användningen), Per Gessle eller någon annan av de trettiosju som redan är etablerade musiker förstås, då räcker det med att säga förlåt) för att du har njutit utan att betala.

Att “betala för sig” betyder dock inte längre samma sak som det gjorde på, säg, åttiotalet. Där man då förfasade sig över kassettband och piratkopiering förfasar man sig idag över fildelning och piratkopiering. Den stora skillnaden är att idag har artisten fortfarande en chans att interagera och skapa en personlig kontakt med sina lyssnare, och en artist som lyssnar på sina lyssnare och vill försöka göra det så lätt och bra som möjligt att njuta av artisteriet kommer ofelbart att få människor att vilja vara med och stödja artisten (t.ex. genom konsertbiljettköp, skivköp, merch-köp o.s.v.).

Missförstå mig rätt: jag anser helt och fullt att upphovsrätten ska bevaras, beskyddas och respekteras, men det är inte det som artisterna vill använda lagen till, de vill se till att alla betalar för deras musik. Jag önskar att det kunde satsas på att finna lösningar istället för att hitta problem.

Att skivbolagen tappar makt och skriker “‘Försäljningsras” sker så fort en teknisk landvinning görs. Kassettbanden sänkte LP-försäljningen [Home Taping Is Killing Music], CD-försäljningen berodde förmodligen mest av allt på att folk uppgraderade sin skivsamling, inte att musiken blev så mycket bättre. Detta uppsving gjorde dock att skivbolagen fick skrämselhicka när försäljningen planade ut och det började skyllas på den förskräckliga fildelningen. Förmodligen för att det passar Aftonbladet och Expressen att hojta ut vilka omoraliska handlingar svenska folket utför i smyg; att skylla på fildelning garanterar spaltmeter.

För mig är det svårt att förstå att de trettiosju inte ser möjligheterna med internet (Spotify, Last.fm o.s.v.) utan väljer att fokusera på problemen (som oftast verkar gå ut på att de förlorar pengar på att folk vill lära känna deras artistskap). Fattar de inte att nästa gång de tar färdtjänstbussen till en one-off spelning på Tuna Folkets Park skulle publiken kunna bestå av människor som har blivit fans tack vare internet?

Läs mer:
DN: IPRED|DN: BETALMUSIK|TORSTENSSON|COPYRIOT|
RHEBORG|DeepEd|OPASSANDE|BETAALFA|

Vi kom dit klockan 16.45 för att vara så där ordentligt i tid som bara vi kan, strax därefter anlände den mycket sympatiske Peter Frövik från det fantastiska bandet Rockridge Brothers. De var lika nöjda över sin speltid (20.00) som vi var över vår (21.00). Vi soundcheckade, åt en väldigt god och efterlängtad stuvad pyttipanna, och sedan hade arrangören skrivit ut ett spelschema med exakta tider.

Till vår enorma förvåning visade det sig att vi skulle spela 23.25, och inte 21. Rockridge Brothers (innehållande en brevbärare=tiiiidig morgon) skulle spela runt 22.00, och inte 20. När de sedan försökte byta tid med ett tidigare band visade det sig att även de andra banden hade fått veta att de skulle börja runt åtta-nio.

Allt för att (förmodar vi, och de många mailen som i stort bestod av variationer på uppmaningen “dra dit massor av publik” styrker den här misstanken) alla skulle bjuda in sina vänner från start. Resultatet är naturligtvis att vänner som kommer tycker att bandet slarvat och de känner sig lurade. Banden känner sig dumma och boskapsaktiga.

Vi hade även familj och vänner som skulle följa konserten via internet, de trodde också att vi skulle börja 21, vilket medförde ett evigt ringande för att berätta om den nya tiden.

Det kanske låter som en gammal mans klagan allt det här, men jag tycker att det är så oerhört dålig stil av arrangören att hålla på så här. Nåja, “fool me once…“.